M.A.
Sepanloo
Översättning:
Sohrab Rahimi
Miniatyr(1)
Vilken tidlös fågel
den sjunger sånger
på haremkvinnornas
luggar
fortfarande
är
jordfästningstillåtelse
priset för kärleken
och den osynliga
ordningen
som slet ut staden
förgäves
och gjorde valet
till allas uppgift
prisar kärleken
skänker staden till
själen
och alla som bor i
denna stad
har alltid en liten
kylskåp
i sitt hjärta
och i dess hörn
finns en bur med en
tyst kanariefågel
vårens besparing(kanske
den kommer)
och bakom varje barns
block
finns det en sång
med ett teckensnitt som
han inte känner
(kanske han kommer att
lära sig)
och varje kvinna
har gömt en duva i sitt
hår, under slöjan.
Miniatyr(2)
Regnets natur är
uppvaknande
det är inte konstigt
att regnandet
skjuts upp med sex
månader
i denna stad
och vi har inte
anslutit oss till de vissna än
Vi är den tidlösa
fågeln
vars undomsskuggor
cyklar framför
rättsläkaren.
Även om fönstren är
stängda
är skymningszonens
passagerare vakna
och från högtalare,
plötsligt
dyker middagens bön
upp.
Vilket eko
dessa hårstrås himmel
i samband med
anslutning till främmande luft
den blixtrar och bygger
dunder
duvans sång utformar
sig
i åska och blixt och
sirener
himlen är regnig
regnet är överflöd.
Efter flytten
När ni lämnade huset
föll gardiner
tavlorna föll
Ni sålde böckerna
(hyllan gick i gisslan
hos myror)
men vilka struntsaker
från slitna ting
blev kvar i hörnet av
rummet
och under fönsterkarmen
som en bruten kopp
som inte längre följde
med er
och lukten av
kommunikation
som inte ville lämna
hemmet
( den skämdes för sitt
gamla namn i sitt nya hus)
och hålen efter knappar
och spikar
gjorde frånvaron
djupare.
med er flytt
snurrade klädskåpet
sakta
och av tystnadens ...
reste sig en skamfull
leende
till nästa morgon
då det blev städerskans
tur
för att rensa hemmet
från slitna ögonblick
och målaren kom
med färgburken grå
vilket var ny som
skapelsens första dag och den saknade bakgrund
men ingen såg
nubben som hade rötter
i glömskan
och dess avlägsna ljus
inspirerade frånvaros
ram
längtan fortsatte
på varje vår försökte
elden att tända
och trän ljöd
tills äntligen tystnad
rann över
och enslighet
fullbordades
med sitt oskuldsfulla
yttre
kvarstannade nubbarna
på vägen år efter år
den dag då kärleken(
med sin nya hyresgäst)
ville hänga något på
den
var väggen rak!
Flickan som gjorde i ordning sängen
bredvid bädden
gjorde flickan i
ordning
allt som strödd
som hennes hårsvall
på nattliga händelser.
tingens plats byttes
lakan: gardin, kudde,
möbelkudde
askfat: vas
kläder, som hemlighet,
återvände till glömskans skåp
och mitthöstens morgon
delade hemligheten, i
suddiga glas
för att låtsas:
utanför är det mulet
Du var som en morgon
silvergästen!
var alltid en morgon i
mig
som vet väl
i vilket öga vakna
och i vilket sprida
sömn
min frihets lilla
gryning
min glädjes silverbok
den berättelse som i
framtiden läses om dig.
dagen grydde och
morgonens gäst mumlade:
vattnets avbild, silkes
sång, den klara föreställningen
lakanens glittring, som
skickar solen i väg
i närliggande husen
till detta rum
ni är mycket ung för
att kunna skriva min historia
samma händelselösa
fortsättning finns och samma dröm
samma glömska med sina
otaliga avsnitt
var tillhör denna trp
att min gravsten skall
klyvas av silkes lenhet
när många år senare
mjuka händer
lägger vita blommor på
den
